Det bästa med att bli äldre är att man lär känna sig själv bättre och förhoppningsvis inte gör om alla sina dumheter. Som till exempel det där med jag skrev om i psykfallinlägget. Jag har känt mig konstig nu igen, antingen haft det där trycket över bröstet eller inte brytt mig om saker och ting. Och sen blev jag bara ledsen. Ingenting, absolut ingenting känns roligt just nu. Det är sommar och hur fint som helst, men som man säger i Kokkola: ”he nappar int naa”.
Det sägs att man kan välja om man är glad eller inte och jag har verkligen försökt! Jag vill vara glad över att ungarna ska vara hemma i sommar, precis som det ska vara och man ska vara upplagd för strandliv, hejvilda lekar och tjofaderittan. Det är ju som och varmt. Det enda jag känner är rädsla att vara hemma med alla tre. Och dessutom inte slippa den förbannade dagisavgiften.
Jag vill ju vara den där mamman som är glad, men jag är bara mamma tjat och depp. Mamma arg ganska ofta. Så innan det här blir värre igen, tog jag mod till mig och ringde till Tyks (den här gången, inte nån närhälsovård, som ändå hänvisar mig vidare) och till mina kontakter på neuropoli. Det var inte ens telefontid, jag skämdes för att jag ringde på fel tid, blev hänvisad till växeln, men fortsatte enträget och så fick jag prata med en sköterska som var jättesnäll. Jag kände gråten komma upp i halsen, för det tar emot, gud vad det tar emot att vara svag och be om hjälp! Jag försöker inte ens prata svenska med dem längre, jag klarar mig på finskan och det är jag så tacksam för. Tack och lov för att jag blivit äldre och vågat prata, hårt arbete ger resultat.
Nåja, nu har jag skämts färdigt, fått tillbaka de där arma Cipralexen, som jag redan var utan. Jag vet att det inte bör eller ska vara skamligt att äta medicin mot depression eller panikattacker och jag tycker inte det är det heller. Inte när andra gör det. Men när det gäller mig själv! Jag vill inte bli av med mitt känsloregister igen. Å andra sidan kanske jag är det redan eller just nu. Det är svårt att sluta med den där medicinen också, det ”kostar när man trollar med sinnet”, som Petter sa.
En liten sten har i alla fall fallit av mitt hjärta, men det kommer lite tårar då och då. För att man borde vara så duktig. För att alla händelser och bilder och maratonlopp och duktiga mammor med bakverk applåderas och gillas, men ingen egentligen vet hur de där mammorna eller papporna mår. Kanske de mår bra? Eller kanske de också gråter bakom stängda dörrar för att man ska vara så ensam, så stark, hitta på så roliga och många lekar åt sina barn, som förut lekte lika bra, fast utomhus och själv! Ja jäkla moderna pedagogik, säger jag bara. Och dumma könsneutrala roller! Min dotter älskar klänningar, katter och fjärilar och rosa och gult och det kommer hon att få fortsätta göra, jag tänker inte klä henne i enbart neutrala eller pojkkläder bara för det (men säkert det också, hon får ju ärva en del)!
Så ja, jag har en del kvar att lära mig själv om skam, att det inte är skamligt att känna sig svag eller erkänna den. Det bara är inte. (<-notering till mig själv)
PS. Det är inte så ”uselt” som jag kanske får det att låta, jag släpper ut känslorna innan det blir för mycket. Var inte orolig mamma. Å andra sidan längtar jag fruktansvärt efter att själv få vara dotter och syster nu ett tag. DS.
